Idag har vi spenderat ännu en dag på New Life mission. Det började med att vi, i våra grupper, blev tilldelade olika sysslor. Jag och min grupp fick gå till barnhemmet och städa klassrum men även tvätta och byta blöjor på lite bebisar. Eftersom att jag aldrig, trots att jag har en lillebror i 10årsålder, bytt blöja på ett barn så tyckte jag det skulle bli tufft haha. Menmen samtidigt var det kul att få hjälpa till och det kändes bra att sedan få veta att de var väldigt nöjda med våran hjälp.
Efter det så gick jag med min grupp och en annan till en slum som låg bara minuter ifrån för att hälsa på en familj. Jag tänkte väl mig att jag skulle få komma till en Mosesliknande siutation (läraren som jag skrivit om i Kibera) men detta var annorlunda. Vi kom till en kvinna i 65 års åldern som välkomnade oss med ordet Karibu. Kvinnan kunde bara swahili och såg trots sin situation lycklig ut. Vi fick sedan träffa hennes mamma i 95 års åldern med en bebis i famnen samt hennes barnbarn i 5 årsålder och även de kunde inte ett ord engelska så en kvinna från New Life Mission fick agera tolk. Iallafall så frågade vi den 65 åriga kvinnan många frågor om hur de bodde osv och till svar fick vi att de bodde alla 6 i det lilla huset som vi i sverige knappt skulle kalla mer än ett förråd. Vi frågade då var den 6 familjemedlemmen befann sig och hon visade oss då till ett annat rum där en kvinna låg under ett skynke och sov. Informationen vi fick då var att kvinnan hade Hiv och för tillfället var svårt sjuk. Det hade lett till att ingen i familjen kunde arbeta eftersom de behövde se till henne och de kunde därför inte inhandla ny mat. Vi blev direkt ställda och jag kände då direkt att jag ville hjälpa till. Jag ville inte bara stå och kolla på hur de, helt hjälplösa, fick se någon familjemedlem bara bli sämre och sämre. Jag frågade därför kvinnan från New Life mission om vi inte fick köpa mat till henne och efter lite tveksamhet (eftersom de oftast gör de som projekt från New life mission) så sa hon ja.
Så jag, kvinnan, Hanna, Maja, Sigrid och Johanna gick tillsammans och köpte både bönor, matfett, kol, egg, socker och massa annat som tydligen skulle räcka i över en månad för kvinnan och de 5 andra i familjen. Vi fick även förklarat att detta skulle hjälpa deras familj otroligt mycket och den sjuka kvinnan skulle nu kunna få mat hon behöver. Det visade den Kenyanska kvinnan genom att sträcka upp sina händer mot himlen som en bön till gud och det var sedan viktigt för henne att skaka hand med oss, krama oss och tacka oss med orden "Asante Sana". Hanna fick till och med en kindpuss av den halvt tandlösa kvinnan. Vi fick nog alla en tankeställare om att små saker verkligen kan göra skillnad. Det känns då så bra att veta att vi också driver vårt UF-företag inspire charity Kenya för jag vet verkligen nu att det verkligen hjälper människor!
Eftermiddagen följdes sedan av städning av kyrkan och modelleralek med småbarn för min grupps del. Jag är hittils otroligt nöjd med vår fältstudievecka och jag kan inte tacka nog för att jag fått möjligheten att åka till Kenya. Det var det bästa valet i mitt liv och något jag aldrig kommer ångra.
Idag var vår första dag på vår fältstudievecka och vi åkte då ca 1 timme bort till ett barnhem samtidigt som natureleverna rörde sig mot masai mara för att göra ett projekt där borta. Dagen började iaf med att vi gick på afrikansk gudstjänst (kristen) med mycket sång och dans. Det var verkligen en enorm skillnad från de svenska gudstjänsterna där predikan ofta är för lång och där det är viktigt att sitta tyst och lugn i kyrkan. Något som också var annorlunda var att personerna som gick i kyrkan här var otroligt religiösa. Jag märkte det då många blundade ett flertal gånger och mumlade en bön för sig själv mitt under gudstjänsten. Efter kyrkbesöket som varade ungefär en och en halv timme så blev vi visade till barnhemmet på området. Hur barnen hade hamnat där, var tydligen på grund av att deras föräldrar vid tidig ålder antingen lämnat bort dem eller hamnat i fängelse. När vi först träffade barnen så uppträdde de för oss genom att sjunga sånger för oss och vi bestämde oss för att göra detsamma. Efter ungefär tjugo minuter så säger en afrikansk kvinna som är ansvarig för barnhemmet att vi fick hänga lite med barnen om vi ville. Det som då hände var att alla de afrikanska barnen hade kollat ut vem de ville hänga med eftersom att en grabb fullkomligt sprang imot mig och direkt tog min hand. Vi pratade med varandra och hade det trevligt. Killen som jag var med, hade precis fyllt 10 år och var ett fotbollsfan. Jag tror nog att han tyckte om mig och jag måste säga att jag tyckte han var en härlig filur han med. Imorgon ska vi tillbaka till barnhemmet men vi ska tydligen också få hälsa på olika afrikanska familjer i området och förmodligen också få besöka en slum i närheten. Det blir nog en spännande dag som jag får berätta mer om imorgon!
Det var en rejäl stund sen jag bloggade men nu är jag back. Under tiden har vi här på SSN hunnit med otroligt mycket grejer. Först och främst så åkte vi som ni vet till Mount Kenya. Den resan var otroligt häftig och det känns så coolt att nu i efterhand kunna säga att jag har bestigit Afrikas näst högsta berg.
Vi började resan tidigt den 7:de med skolbussen. Det var en ganska seg resa med tanke på att det var väldigt tidigt på morgonen men ungefär 4 timmar senare så var vi framme vid gaten till Nationalparken. Vår instruktör Al briefade oss då om de kommande dagarna och sa även till oss att gå till en porter(bärare) och säga våra namn eftersom att han skulle bära vår stora väska under hela äventyret. Sedan började vi vandra. Det kändes lätt som en plätt till en början men sedan kom det fruktade regnet och fullkomligt dränkte oss i vatten. Det var väl redan då folk fick ångest, saker blev blöta och det kändes inte direkt bättre att Al sa att det förmodligen inte skulle torka på resten av veckan. Iallafall så fortsatte vi vandringen tills vi efter ca 2 timmar kom till Met Station där vi skulle sova första natten. Vi fick då prova på den fullkomligt värdelösa maten som de serverade och det kändes nästan omöjligt att kunna överleva på den maten. Menmen man klarade sig.
Nästa morgon började vi en otroligt lång vandring på ca 14 km och då 1200 stigning. Dagen var dock inte speciellt jobbig tycker jag utan det som var lite jobbigt var att man märkte att luften blev allt mer kyligare och man såg definitivt inte fram mot natten. När vi sedan kom fram så fick vi Te och popcorn och ni kan ju tänka er hur gott det var!! Därefter väntade middag och sedan lite sömn i tältet. Dagen efter det så hade vi en så kallad "Aclimatization day" då vi alltså skulle vänja oss vid höjden så att topattacken skulle bli enklare och framför allt för att vi inte skulle få höjdsjuka. Vi gick då till en sjö som fanns där uppe vid berget, vattnet var så klart och även drickbart så det var otroligt häftigt. Med en underbar view med berget i bakrunden där man till och med kunde skymta snö. Det stora med dagen var dock att vi hela tiden visste att vi skulle upp kl 1 på natten för att då bestiga Point Lenana och det gjorde rätt många nervösa. Man fick inte mycket sömn den natten men det gick trots det inte lång tid innan Al och de andra guiderna väckte oss för att göra oss redo. Mitt i natten stod vi alltså med varsinn pannlampa i ett led för att vandra upp för the summit. Det var en vandring som skulle ta oss ca 4 timmar och då skulle vi stiga ca 700 meter. Folk var trötta, vissa hade drabbats av höjdsjuka och man kunde höra genom rykten i ledet att folk till och med hade gått tillbaka för att de mådde så dåligt. Men jag och Robert fortsatte att snacka och vi hade det faktiskt väldigt trevligt trots den utmaning vi stod inför. Efter några timmar var vi väldigt nära toppen och ni kan tänka er hur bra det kändes när vi såg den kenyanska flaggan vifta bara ca 100 meter bort och motivationen var då på topp. Det kändes därefter otroligt häftigt att bestiga toppen och ha den otroliga utsikten i samband med solnedgången. Det var verkligen ett bra ögonblick och man kände verkligen hur värt hela resan var. Trots att jag hatar att sova i tält (och campinglivet i sig), Vi gick sedan ända ner till Met Station för att sova där en natt innan vi satte oss på skolbussen hem igen efter ett oförglömligt äventyr. Som jag tidigare sa så ville jag kunna säga "I've climbed Mt Kenya", det kan jag nu!
Imorgon berättar jag om Diani, tills dess ha det så bra!
Nu väntar sömn och sedan tidig väckning imorgon för att påbörja vår fältstudievecka vilket vi börjar med en gudstjänst och förmodligen besök i en annan slum utanför Nairobis gränser.
Hoppas du fick mitt brev imorse från mamma och pappa och hoppas att de köpt extra mycket presenter till dig nu när du fyller 10år! Det är tråkigt att jag inte kan vara med och fira dig på din stora dag men just nu är jag påväg upp för Mount Kenya.
Kan inte riktigt förstå att du blivit så stor, att du inte riktigt kan kallas lilla Oscar längre utan nu är du faktiskt en stor grabb!
Idag har jag hittils hunnit haft en presentation i engelska, haft svenskalektion och även en psykologilektion. Nu kom jag precis hem från Junction där jag tillsammans med Sarah köpt massvis av godis, bars, nötter och andra saker inför mount kenya! Känner mig rätt uppkittad nu faktiskt!:)
I eftermiddag kanske jag ska gå till Toi och kolla om jag behöver något mer inför DIani och när jag sedan kommer hem så är det packa som gäller. Både för Mt Kenya och Diani! Efter det tror jag nästan att allt är klart inför två fantastiska veckor tillsammans med mina underbara internatpolare:)
Nu är det inte många dagar kvar... På torsdag åker vi tidigt på morgonen mot Kenyas högsta berg Mount Kenya för ett 5-dagars äventyr. Det ska bli otroligt spännande och det känns faktiskt otroligt häftigt att få vara med om en sak som Mount Kenya. Vid tidigare år så har eleverna sagt att det är ett minne för livet och det tror absolut jag också. Första dagarna är tydligen mest vandring men självklart försvårar höjdsjuka, kyla och andra motgångar detta och när man ska upp för den allra sista biten så är det tydligen något av det värsta man har gjort i sitt liv. Folk spyr, gråter, skriker men kämpar ändå för att ta sig till toppen och jag vet att precis det kommer jag också göra.
Igår vid 1 tiden åkte jag, Robert, Max och Marc till Kibera. Afrikas näststörsta slum med över 1 miljoner invånare. Det var min femte gång jag var där nu och denna gång skiljde sig inte från de andra. Kibera är en upplevelse i sig. Vi kom i alla fall dit efter en tio minuters taxiresa och jag bad taxichauffören släppa av oss vid Grace Springs Academy. Moses stod redan och väntade när vi kom dit och han hälsade som vanligt otroligt trevligt på mina kompisar som jag tagit med mig.
Moses visar sedan skola för oss och svarar på massor av frågor innan vi sedan köper en läsk var och fortsätter vidare till en av Kiberas "viewing points". Man ser från platsen ungefär en tredjedel av Kibera och jag kan lova att när man har allt framför sig på det sättet så får man verkligen uppleva konstrasterna i livet. Personerna i Kibera lever många på under 1 dollar om dagen och en stor andel av befolkningen har HIV eller liknande sjukdomar. På gatorna säljer de inälvor, torkade fiskar, grönsaker och "fresh sausages" och så fort man sätter sin fot "inne i gröten" så vill barn från alla håll ta på dig samtidigt som de alla ropar "How are you?".
Vi besökte sedan Moses hus och han hade sedan jag senast hälsade på honom, möblerat om för tredje gången. Jag tycker det är fascinerande att trots att de har de så litet och så primitivt så vill Moses ändå känna lite "ny-känsla" så därför möblerar de om mer än en gång varje månad.
När vi sedan skulle hoppa in i taxin på väg tillbaka så gav jag honom 1000-ksh samtidigt som vi sa adjö med ett handslag och för honom är verkligen det otroligt mycket pengar. Han betalar tex en hyra för sitt hus på 1500ksh per månad och tydligen låg han efter med betalningen för tillfället. Det kändes otroligt bra att få ge lite pengar till Moses eftersom att han gör verkligen ett otroligt jobb. Han jobbar dag och natt för att få skolverksamheten på Grace Springs Academy att gå runt och för de så tar han knappt något betalt alls. Därför förtjänar han vartenda öre.
Jag fick senare ett sms från Moses efter jag tackat för dagens besök, då han skrev så här:
"you are most welcome Jacob, that is what true friends are for. I am sincerly grateful for the money because it will really help me. Take care and God bless you abundantly"
Det är så lätt att göra en god gärning och man känner efteråt hur bra man mår efter att ha gjort det. Gör samma sak och hjälp skolan Euthycus genom att göra en donation till vårt projekt för att hjälpa över 500 elever som alla lever under fattigdom och svåra förhållanden.
För att läsa om vårt projekt gå in på: inspirecharitykenya.zxq.net/
